Idag går vi in i vecka 23 (22+0) och det är 125 dagar kvar till bf. Tiden går otroligt fort, trots att det känns som att det är så lång tid kvar. Sparkarna och rörelserna känns mer och mer, de känns allt oftare och även mer regelbundet. En del dagar känns det som att han knappt sovit någonting utan bara härjat där inne. Underbar känsla.
Jag har hela tiden bojkottat 3D ultraljud, då jag vill ha lite spänning kvar över hur han kommer att se ut. Vi vet ju redan att det är en pojke, men vill vi verkligen veta hur han ser ut? 3D fanns inte på världskartan förut, men jag måste erkänna att min nyfikenhet ändå gjort att jag börjat fundera lite smått på det. Men att ta steget till att faktiskt göra ett sådant ultraljud ligger fortfarande en bra bit bort.
Magen växer och blir hårdare för varje dag känns det som. Jag tycker dock fortfarande att jag har en liten mage, vilket är skönt men även lite jobbigt då jag inte alla ser särskilt gravid ut om jag inte har en tröja som slickar kroppen. Utan det ser mest ut som att jag gått upp lite i vikt. Men än sen då? Vad spelar det för roll egentligen så länge jag och bebis mår bra? Kroppen tillverkar ju en helt ny människa, stor mage eller ej, se gravid ut eller ej, det är saker som inte har någon betydelse jämfört med hur många betydelsefulla moment som kroppen ska klara av i processen för att skapa en frisk ny människa. Jag är så fascinerad kort sagt!
Frukost och Nyhetsmorgon är standard här hemma när A är på jobbet, innan jag ska bege mig till SU.
